En saknad av värme o omtanke...

Ja som det kan gå ibland...

Har suttit i över 2 timmar o skrivit här på min blogg...men när ja väl va färdig o skulle publicera min text...ja då raderade ja allt för att sen börja om på nytt.

Anledningen till att ja raderade all min text va...att ja gick till personangrepp...o det får man inte göra...så då blir det till att skicka ett personligt brev till den personen istället.
Kanske lika bra de...ja vill ju inte att det ska gå fel till... o ja vill inte såra den personen...fastän att ja har all rätt till att vara elak för han har inte varit så snäll mot mig.
Men eftersom jag är en person som inte sänker mig till andras dåliga sidor o vanor...så ser ja till att skriva ett väl utformat brev...där ja berättar hur ja känner mig...o hur sviken ja känner mig av den personen som kallat sig för vän.

Jag kan inte förstå varför alla runt om mig ska svika o utnyttja mig hela tiden.
Vad har ja gjort dom?
Jag har alltid varit snäll o hjälpsam...förtjänar ja då att bli behandlad som en dörrmatta?
Ush...stackars dom som gjort mig o andra illa...som får möta sin karma...o betala för sina synder.
Men...som man sagt i alla tider..."Som man bäddar får man ligga"...och den klassiska..."Synden straffar sig själv".

Jag längtar tills den dag...då ja kan möta den person som kan vinna min tillit.
Jag tror ja redan har funnit den personen...men det återstår att se, den dagen då vi kan träffas...när...ja det vet ja inte...men snart hoppas jag.
Än så länge så är ja fortfarande rädd o tveksam...och orolig för att bli sviken igen...o rädd att ja ska gå på ännu en nit.
Men ja hoppas...de e en början i alla fall...sen får man se vart de leder.

Jag kan inte gå omkring i hela mitt liv o vara rädd för att ja ska bli sårad...för sårad blir man alltid på något sätt eller annat...det kan man aldrig undvika.
Däremot så kan man lära sig att kunna hantera sin sårbarhet.

Det är totalt omöjligt att kunna ha kontroll på allt som händer runt omkring en.
Men där är en sak man kan ha kontroll över...och det är en själv...det tar bara lite tid innan man finner verktygen till att kunna fixa problemen...och hur man ska hantera dom.
Det går...bara man låter tiden ha sin gång.

Att förstå sig på livet...krävs en livslång utbildning.

Sökes: Intelligens,Sympati,Empati,Tillit

Vad har det tagit åt världen idag...

Alla har blivit totalt tappade.
Alla springer omkring o hugger varandra i ryggen från höger till vänster.
Alla snackar skit bakom ryggen på dom som dom kallar "bästa vänner".
Alla ljuger för varandra o sårar o förnedrar.
Alla utnyttjar varandra o bryr sig inte om andras känslor eller tankar.

VARFÖR?

Vad får dom ut av det hela?
Varför förnedra sin bästa vän?
Varför utnyttja folk?
Varför såra över huvud taget?

Var har det folket tagit vägen som faktiskt använde sin hjärna?
Var finns dom som bryr sig om sin vän på riktigt?
Var finns dom som aldrig ljuger för den som ligger närmast sitt hjärta?

Jag e så trött på falska människor.
Jag är trött på att aldrig bli tagen på allvar.
Jag är trött på att alltid bli förnedrad.
Jag är trött på dom som utnyttjar min vänskap.
Jag är trött på att alltid behöva va den som lyssnar o förstår alla andra...o sen e de aldrig någon som lyssnar eller förstår mig.
Jag är trött på att bygga upp murar på mig själv för att kunna skydda mina känslor.

Jag längtar tills den dag...
Då ja kan lita på en annan människa igen.
Då ja kan lyssna på en person...o tro på vad den säger.
Då ja kan öppna mitt hjärta...o släppa in någon som ser mitt sanna jag.
Då ja kan älska...utan att bli rädd.
Då ja kan riva min mur...o våga leva igen.

Jag har en lång väg framför mig...
Jag har mycket att jobba på...

Jag är verkligen inte Guds bästa barn...
Men ja kan i alla fall skilja på rätt eller fel...

Jag har gjort mycket fel i mitt liv...men de har gjort mig till en bättre människa.
Jag har gjort många misstag...men det är de som visar att man bara är människa.
Det har gjort så ja har kunnat öppna ögonen...o se världen på ett annat sätt...på en helt annan nivå.

Jag vet att där finns kärlek någonstans där ute.
Jag vet att där finns människor som har ett stort hjärta...o e inte rädd för att visa det.
Det tar tid att finna det man söker...för det är inte alltid att alla människor delar samma uppfattning som mig angående hur man ska behandla andra människor.

Men som sagt...ja har lång väg framför mig.
Men ja vet inte var ja ska börja.
Har funderat länge på nu om ja ska flytta.
Då menar ja inte flytta till en annan lägenhet i samma stad.
Jag menar att flytta till ett annat län.
Då har ja en chans till ett helt nytt liv...nya kontakter...o nya band att knyta med nya människor.
En fräsh start helt enkelt.

Folk kommer säga till mig att ja inte har tillräckligt med mod för att flytta så långt här ifrån.
Men dom ska se...ja ska visa dom...o då e det inte min förlust...det är deras.

Spöken på vift...

Jaaahapp...då va de dax igen.
Ingen lugn stund får man.
Varför kan inte spöken o allt annat gast-liknande ting låta mig vara?

Jag är väldigt troende på allt som har med det övernaturliga att göra.
Men ja e dock väldigt rädd för det samtidigt...o är inte redo för någon närkontakt.
Men nog faen så ska dom hålla på att skrämma mig o hålla på.
Ni som tycker det är löjligt o bara trams...jaaa...ni kan ju lämna denna sidan...så slipper ni tänka på det mer.

Vart ja än har bott så har ja kännt att någon iaktar o stirrar på en...
Man ser i ögonvrån att någon går förbi...
Man känner hur håren reser sig på ryggen, men man fryser inte o där e inget drag någonstans...
Saker åker över golvet...
Det dras i duschdraperiet...
Min kista används som avbytarbänk...
Man hör fotsteg prexis brevid en...
Saker går i sönder...(Av sig själv)...
Man hör konstiga ljud hela tiden...

Jag har inga problem med detta...
Men varför....varför...VARFÖR...ska det hända just på kvällen eller natten?
Jag är så förbannat mörkrädd...o inte faen bler de bättre när ja hör hur någon slamrar o dunkar o har sig i min lägenhet...o så e de bara jag hemma...så det kan ju inte vara någon annan som gör det.
Kan dom inte ta dagsskiftet istället?

Det är lite tragiskt faktiskt...
Jag är snart 28 år...o är väldigt mörkrädd...o kan inte sova ensam utan en nattlampa tänd.
Jösses va störtlöjligt...

Dom som kan o vet...säger...att om det spökar hemma hos en...och om man inte vill ha dom där o att man e rädd...så ska man säga högt att dom ska gå iväg...o lämna en ifred för man e rädd...o klarar inte av situationen...o att man inte e redo för detta än.

Efter många om och men...o efter ja hade kollat igenom hela lägenheten ett par ggr...så tog ja äntligen mod till mig...o sa högt att dom skulle lämna mig ifred o gå där ifrån.
Hmmm...vet inte om de funka så bra.
Ser fortfarande konstiga saker i ögonvrån...o ja hör hur någon...eller något slamrar med saker.
O ja vet inte var det kommer ifrån.
Det enda ja vet är att det kommer från lägenheten...men inte var i lägenheten.

Ja kan redan utesluta mina grannar.
Jag har bara en ovanför mig...o en brevid på ena sidan.
Dom ovanför mig...hör man bara när dom spolar på toan.
O grannen brevid mig hör man aldrig.
Så det kan inte vara dom som ja hör.
(Skriver detta för att ni som läser ska tro på mig...att det faktiskt händer saker här...o att även ni kan utesluta att det inte är mina grannar som för oväsen...ja lovar...det är inte dom.)

Jag vet en dam...som bor på 3e våningen.
Hon är typ som en spågumma o div annat... o kan allt det där om ritualer o utdrivning osv.
Jag pratade snabbt med henne förra året...o vi pratade om allt som händer i min lägenhet...o hon sa att hon kunde komma ner o driva ut allt som va i mitt hem.
Jag funderar starkt på att gå upp till henne i morgon o fråga om hon kan komma ner till mig så snabbt som möjligt.
Ja pallar inte stanna uppe fler nätter bara för att det spökar...även en knas som mig måste få sova lite då o då.

Nä...nog snackat om detta...
Nu vill ja SOOOOVA...
Men får förmodligen stanna uppe ett par timmar till tills ja e så pass distraherad av trötthet att ja skiter i vad som händer runt omkring en.
Känner att mina ögon e nere i knävecken o dinglar redan...så förhoppningsvis tar de inte lång stund innan jag-bryr-mig-inte-ett-skit-känslan kickar in.

Jag får tacka er som har läst allt mitt osammanhängande nonsens.
Hoppas ni fortsätter läsa denna underbara följetång.

Tjipp Tjopp Tjut...nu va denna saga shluuut...=)