Långa dagar o kalla nätter

Nu har verkligheten hunnit ifatt en...
Hösten börjar lida mot sitt slut...o vintern e snart på gång...
Man ser långa dagar...o kalla nätter framför sig...

Man vaknar på morgonen...sätter fötterna på golvet...o huttrar för sig själv..."nä ja stannar nog i sängen en timme till"
En timme går...alarmet på klockan tjuter...man suckar.

Vintern är en deprimerande tid för många...även mig inräknad.
Det blir kallt...blött...slaskigt...o man bara spottar o fräser...o drar sig för att gå utanför dörren.
Det enda man kan göra är att vänta ut vintern...se fram emot sommaren...o räkna dagarna tills den verkligen kommer.

Sitter vid datan o plintar ner lite ord...hör hur regnet slår mot fönsterna.
Ciggen ligger redo för att användas...vattenflaskan väntar på att bli tom.
Känner mig trött...men är för rastlös o uttråkad för att ha ro till att gå o lägga mig.

Har som vanligt bråkat mä min pojkvän ida igen...det tär på själen.
Man vill fly undan från allt...man vill gömma sig i en hörna o hoppas på att ingen ser en.
Men det är omöjligt att kunna fly undan...dom hittar en ändå...på ett sätt eller annat.

Min far ringde mig i dag...för första gången på snart 2 månader...sen ja sa upp kontakten mä dom.
Han fråga hur de va...o när ja svara..."ja de får väl gå"...så reagerade han inte så mycket på de...utan fortsatta prata om det kan ringde för.
Min bror fyller snart 40...o dom ringde bara för att säga det till mig...o undrade om ja kom.
"Tja...ja har ju inte blivit bjuden...sa ja då"
Ja sa till min mor...att min bror kunde ju själv ringt o bjudet mig.
Men hon reagerade inte så mycket på de.
Ja frågade vad han skulle kunna tänka sig i present....men de visste hon inte.
Ja menar...vad kan man ge till en person...som redan har allt?
O vad kan man ge...när man inte har så mycket klirr i kassan?

Min mor frågade sen om hur de va med en...ja tänkte länge o noga på om ja skulle berätta om hur min pojkvän behandlade mig.
Tillslut så sa ja de...o blev mer o mer ledsen...men ja fick ingen reaktion...så OVÄNTAT då!

Varför?
Varför skulle ja vara så DUM o berätta om hur ja hade det o hur ja mådde?
Nu mår ja ännu sämre bara för de...
Jag blir helt knäckt när min familj inte visar något som helst intresse till mig...men när de gäller mina andra syskon...ja då e dom sååå nyfikna...o sååååå hjälpsamma...o sååååå sympatiska.
Va fan har ja gjort för att bli dissad på detta viset....I 27 ÅR!!!

Det kvittar hur bra ja än gör saker...eller hur bra det än går för mig...så e de ändå inte bra nog för min familj.
Dom ser ner på en...med en blick som säger..."suck..va ska folk säga"
Dom behandlar en som om man vore 5 år...som om man vore totalt socialt missanpassad...som om man vore en rabiessmittad byracka.
VAD HAR JA GJORT EGETLIGEN???

Jag gör som många andra....så gott man kan...mer kan man inte göra.
Jag är en person som bryr mg om folk som har de sämre än mig själv...jag ställer upp för folk som behöver min hjälp.
Är det inte det man SKA göra...enligt bibeln?
De har ja fått lära mig i alla fall...
Men de tycker inte min familj om...för då tycker dom att man bara umgås med konstiga typer.
Ja e en person som gärna säger ifrån om något är fel...o drar mig inte för att gå till tidningen o berätta de för att folk ska få upp ögonen.
De tycker min familj inte heller om...då heter de att ja skämmer ut dom o att ja e en skam för familjen.
Ja kan tycka såhär istället....e de inte bra...att dom har en dotter som står på sig...som inte ger sig när någon gör fel...o att hon har MOD att säga ifrån...e inte de en stark person då...borde dom inte vara stolta då?
Suck....nä det är de dom inte e...för dom e så upptagna med vad folk ska säga o tycka.
Snacka om självupptagna...
O så säger dom att JAG är egoistisk...att ja bara tänker på mig själv....HA...ja jag säger då de...man kan inte göra något att skratta åt de.

Suck...man får väl asa sitt tråkiga anlete ut i morgon...o se vad man kan köpa till sin bror.
Ja får väl gå på den där festen...för han fyller ändå 40 år.
Men igentligen...varför skulle ja åka dit...han kom ju inte när JAG fyllde år.
Han sa till o med att han skulle komma en annan dag i veckan....men han har inte kommit ännu...o de va över 6 månader sen.

Har i många års tid funderat på att skriva ett långt brev till min familj...o berätta hur ja mår o hur ja känner de när dom behandlar mig som dom gör.
Men än så länge så har det bara varit en tanke...ja har ännu inte vågat göra de....ja vet inte varför egentligen...för vad har ja o förlora på de...dom finns ju inte i mitt liv ändå.
Jaja....vi får väl se om den dagen kommer...då ja skriver några väl behövda ord till dom.

Nu e klockan över 3 på natten...så ja får väl se till o pryla kudden i några timmar.
Jag vill inte...o har ingen ro till de...men man får väl göra de ändå...bara för att de ska va så.

Men först...så kommer...innan-gå-o-lägga-sig-ciggen...den ciggen e den bästa av dom alla...=)

Todilouuuuu...=)