En känsla av övergivenhet...

Hur kommer de sig...att en enda litet mening...kan ha sån inverkan på en?
Varför tar man åt sig o bryr sig så mycket?
Varför känner man sig övergiven...bara för att ens vänner riktar sin fokos på en annan person?

Hatar att känna såhär...o hatar ännu mer att ja inte vågar berätta det för min vän.

Så fort en vän riktar sitt intresse till någon annan än mig...så blir jag så ledsen...o börjar genast tänka..."jaha...tycker dom inte om mig längre...e ja inte lika intressant längre...vad har ja gjort?"

Har en vän som vet mycket väl om hur de känns att känna sig övergiven...hon har samma problem som mig.
De ja blev så ledsen över va...att hon ringde mig o sa...att hon inte tänkte köpa några julklappar till någon i år...för de hade hon inte råd me...men hon tänkte köpa en till en annan vännina...för hon tyckte så synd om henne att hon skulle sitta hemma själv i jul...för hon firar inte julen.
Då tänkte ja..."hon hade inte råd med julklappar...men till den andra väninnan hade hon"..."hon tyckte synd om den andra väninnan...men jag då...ja har haft ett helvete med både pojkvän o familj i flera år och månader...o även fast ja har mått skitdåligt...så har ja ändå ställt upp för henne som fan...räknas inte de då...e man inte värd att skänka en tanke till då?"

Ja bryr mig inte om julklappar...kunde inte bry mig mindre...men de e själva känslan...att ja inte räknas in.
Om nu hon vet om hur de känns att känna sig övergiven...varför ringde hon då mig o berätta detta till mig...o verkligen poängtera att hon inte skulle köpa julklappar mer än till den andra väninnan.
Hon kunde lika bra ha tigit om de...o inte berättat de...så hade ingen skada skett.
Men nu kändes de som att hon verkligen slängde de i ansiktet på mig.

Varför e de alltid synd om andra...men när de gäller mig...så e de ingen som bryr sig.
Ja förväntar mig inte att mina vänner ska stå runt om mig o klappa mig på axeln o dalta med mig...men man hade ändå velat att någon visade att dom brydde sig om mig...för de e ju de JAG gör...varje dag.
Men de e det dom inte visar...dom visar de till alla andra...men inte till mig...därav känslan av övergivenhet.

Varför e de alltid jag som ska tänka på andra...o bry mig om...o ställa upp...o hjälpa till?
Fastän jag själv går igenom ett rent helvete...så lägger ja ändå ner tid o angagemang o känsla o sympati till alla mina vänner.
Varför kan ingen göra det för mig...för en gångs skull?

Hela tiden kommer frågorna upp i huvudet på mig..."vad är det för fel på mig...varför kan ingen visa äkta omtanke till mig...vad har ja gjort för fel...är ja så tråkig att ingen lägger märke till mig...är ja osynlig?"
Jaaa....de e verkligen såhär ja känner mig...osynlig...oviktig...tråkig.

Jag har inte många vänner...men dom ja har e ja väldigt rädd om.
Hellre få riktiga vänner...än en massa falska patrask.
Vill därför inte att någon ska missförstå mig...jag tycker fortfarande o min väninna....o bryr mig väldigt mycket om henne....men ja känner mig ändå bortglömd på något vis.

Ni som läser detta...
Tänk efter...innan ni agerar...
Ta hand om era vänner...
Behandla dom som ni själv skulle vilja bli behandlad...
Glöm aldrig bort dom...få dom inte känna sig övergivna...oviktiga eller tråkiga...
Lyssna o ställ upp...
Favorisera inte den ena vännen framför den andra...
Ha sympati o förståelse...

Tänk på...att en enda liten mening...kan ha stor betydelse för den du säger de till.
En enda liten mening...kan göra stor skada.

Glöm aldrig bort era vänner...