Uttråkad till max...

Jaha...då sitter man vid datan igen som vanligt.

Började dagen med att stressa ihjäl mig...trodde att ja hade gått upp för sent o att ja kanske inte skulle hinna med att lämna in några viktiga papper.
Men ack så fel man kan ha....tror du inte att denna virrpanna hade glömt att ställa tillbaka tiden...så ja stressa helt i onödan.
O för att göra det ännu mer intressant...så gick ja hela kvällen igår o förbannade mig över att dom inte sände tv-programmen på rätt tider...snacka om förvirrad.

Min vän S kom förbi innan ida...vi satt o snacka lite allmän skit medans vi tittade på Våra bästa år...världens löjligaste serie....men ändå kan man inte hålla sig borta från skiten hahaha.

Sen kom B på besök från ingentans...
Vi drack lite te o tjöta lite skit...o så kollade vi på tv.
Efter någon timme eller så... så åkte han hem...o ja...hmmmmm...ja va gjorde ja då...?
Jo ja ringde till in pojkvän...vi pratade lite...han sa att han skulle iväg o handla lite så han kunde köpa panodil till mig....(har en jäkla skallebank ida...har den omtalade jobbiga veckan som alla kvinnor behöver dras med).

Nu är kl.kvällsmat....o det blir samma gamla tråkiga middag som ja hade igår...o i förrigår...nämligen vårrullar mä ris. Man har ju inte så mycket klirr i kassan för tillfälligt...så man får ta det man har...o snart har ja inte mer kvar av de heller...så då får ja väl gå över till nudlar antar ja. Man har ju inge annat val.

Ush....samma tråkiga rutiner varje dag.
Händer inge spännande o man håller på att klättra på väggarna för att man e så rastlös.
Har varit sjukskriven i ett par år nu...o det känns som en evighet.
Vill inget hellre än att börja jobba med något givande..som får mig att somna varje kväll med gott samvete.
Men om ja tar ett jobb nu så kommer ja förlora det lika snabbt.
Har nämligen Emetofobi...vilket betyder att jag är livrädd för att må illa o spy...det betyder även att jag har en extrem basillskräck. Sen gör det inte saken bättre att ja har depressioner titt som tätt...dom liksom lurar runt hörnen...o bara attackerar mig när ja minst anar det. Därför måste ja först ta itu med min fobi o deprission innan jag ens tänker på att börja jobba.

Under alla mina 27 år...har ja hela tiden trott att ja va ensam om min fobi...att ingen annan hade samma problem som ja hade.
Tydligen så hade ja fel...fick för bara några månader sen reda på att ja helt plötsligt har ett namn på min fobi.
En sak som chockade mig lika mycket va att Emetofobi rankas som den 5e största fobin...men ändå e där ingen som hört talas om den.
Missförstå mig inte...jag är ÖVERLYCKLIG för att ja fått reda på detta...för det har verkligen öppnat nya fönster för mig...o jag ser för första gången en chans till en normal framtid utan ångest o rädsla.
Men det som gör mig ledsen är...att ja fick vänta...i 27 år...innan ja fick känna känslan av HOPP.

Men ja ska inte se detta negativt...nu kan ja ju börja planera...o börja forska på nya metoder för att bli av me fobin.
Har redan kollat på nätet ang ämnet...o jösses va mycket information där finns.
Alla sorters sidor o bloggar...o man kan för första gången prata med folk som har samma problem..som kan relatera till mina känslor o upplevelser.
Nu finns där kanske en chans...även för en förvirrad o rädd skånetös som mig..=)

Tjipp Tjopp Snut....Så Va Denna Saga Shluuuuuuut...=)