Övergivenhet o utfrysning...

Kan man känna sig mer övergiven...än när ens pojkvän åker till en födelsedagsfest där hans flickvän inte är bjuden..än mindre välkommen o önskad?

Hade det varit jag som vore bjuden någonstans..o min respektive inte va välkommen....då hade jag minsann stannat hemma.
Inte en chans att ja hade lämnat honom ensam hemma bara för om några idioter inte hade accepterar honom som han är.

Jag blir så förbannad o frustrerad på folk som inte vill lära känna en person bara för att dom e enkelspåriga o fördomsfulla.

Hade man bara lärt känna mig...så hade dom sett att jag är en ödmjuk o vänlig själ...som aldrig skulle kunna göra någon ont.

Alltid hjälpsam o bryr mig om människor o deras känslor o tankar.

Tänker oftast mer på andra än vad ja gör på mig själv.
Men det folk hakar upp sig på är när en person inte har ett jobb...o att man är sjukskriven.
Då tror dom att man är lat...o att man gör allt bara för att slippa jobba.
Jo ja tackar ja...
Dessutom...så tror dom...att bara för att man e sjukskriven för deprissioner...ja då e man mentalt instabil och socialt missanpassad.

Dom behandlar en precis som om man vore en rabiessmittad byracka.
Hur hade det varit att bara fråga mig hur man mår...vad innebär Emetofobi för dig...hur ser en vardag ut för dig o vad kan ja göra för att underlätta för dig.
Men icke...de e till att begära för mycket.
Men oftast så e de dom som är fördumsfulla som har mest skelett i garderoben.

Sitter här nu...i min ensamhet...som vanligt.
Mår skitkasst o känner mig ensam o övergiven.
Vill bara må bra igen...vill känna glädje...vill känna trygghet...men framför allt...känna äkta kärlek från sin respektive.
Men de e något ja bara kan drömma om har ja förstått nu.
Jag e dum som går på samma nit om och om igen.
Dom säger att..."du är mitt allt...o där finns inget ja inte skulle kunna göra för dig"...men de e bara som dom säger...för att de ska låta bra.

För när man verkligen behöver dom...ja då e man inte lika viktig längre.

Är så trött...på att alltid alltid ALLTID...komma i tredjehanssortering.
Jag vet att hela världen inte kretsar runt mig.

Men ibland e de rätt skönt att känna att man kommer i första hand...eller åtminstone att man känner sig uppskattad o älskad...o att man tar mina känslor på allvar.

Men de kvittar hur snäll o generös o omtänksam jag är...för de har ändå ingen betydelse i slutändan.

Folk trampar ändå rätt över en...o slänger bort en som en använd trasa när de inte passar längre.

Jag önskar...att ja en dag...kunde träffa en man...som inte bara älskade mig...utan visade det oxå.
Jag e ingen materialist...min kärlek kan inte köpas...den måste förtjänas.
Men många tror att dom kan köpa en present...sen e allt bra igen.

Jag är en person...som uppskattar det lilla.

Ett litet papper...med några fina ord...

Kokat te till mig på morgonen...

Visat uppskattning till mig när ja städat...

Lagar en god middag till mig...
Stannat hemma hos mig när jag e ledsen...istället för att gå ut o festa...

Ja sånna enkla saker kan göra mig glad o få mig att känna mig uppskattad o älskad.
Man behöver inte köpa dyra saker...eller gå ut på dyra restauranger...eller köpa stora feta buketter.
Livet är mer än bara pengar...

Tänk på...att en enda liten enkel sak...kan göra så väldigt stor betydelse.